Inas Dekor

På fredagen hade jag självklart lovat den glädjerika Ängla att köra henne till fritids, det var ju sista dagen innan vår gemensamma ledighet. Ledighet där vi bara skulle rå om varandra som en familj och uppskatta vår tid och det som vi gemensamt tagit oss igenom för att nå hit. Alla har vi gett av oss själva till varandra för att nå mål och kunna uppleva saker.

 

Jag kör ner Ängla till fritids och tycker att det är lite småläskigt att köra utan "handy". Saknar honom där bredvid. Bilen blir så stor när han inte är med ;) Vi har ju gjort det tillsammans och nu ska jag göra det helt själv?!

 

Jag parkerar bilen när jag väl är hemma igen, tycker det är lite överdrivet att åka till tandläkaren som jag nästan skulle kunna se från fönstret. Tur att jag ställde bilen hemma.

 

Hos tandläkaren gör jag som vanligt 1 gång per halvår. Tar bort lite tandsten och putsar upp dem med högtryckstvätt ;)

Det var en sorts julstädning. Tills hela kinden svullnar upp och tandhygenisten får smärre panik och börjar massera min kind från både utsida och insida. Jag försökte andas lugnt och inte få panik men det var väl mer eller mindre kört när jag kände att jag hade en tennisboll i kinden, för att inte tala om att paniken tilltog när pingisbollen small till i ögat. Det spred sig, kanske av massagen??

Akut in till vårdcentralen för att få i mig allerig dämpande mediciner. Jag har aldrig varit allergisk mot något i hela mitt liv.

"Handy" kom, ambulansen kom. "handy" åkte och hämtade Ängla, ambulansen åkte med mig till lasarettet. Där möttes vi igen.

Halva mitt ansikte var deformerat, ingenting satt där det skulle. Nu tog rädslan över, den kom nog med alla frågor.

Är det huvudet? Är det storke? Vad är jag allergisk mot? Kan hon ha träffat en nerv? Kommer det att sprida sig ännu mer? Hur märker jag det isåfall?

För varje fråga blev jag bara räddare och fick ingen logisk förklaring av läkaren heller.

Lite mer allergidämpande och någon ytterligare timmes observation så blev man utskriven.

 

Klarade mig ett dygn ungefär och den 23/12 var vi tillbaka på akuten, tidigt på morgonen. Ängla inte allt för glad men förstående.

Lite längre kur med allergidämpande och inte rikare på fler logiska förklaringar så fick jag åka hem igen.

 

Nu har vi tagit oss igenom julafton, lilla jul och Oliwers jul. Svullnaden har lagt sig men har fortfarande ömma muskler i käken och lite svullnad vid ögat.

 

Med detta så föddes många tankar och funderingar. Både på gott och ont, det går jag in på närmare i nästa inlägg tror jag. Det är  faktiskt tankar man behöver ta till sig.

 

Har jag inte hört av mig så betyder det inte att jag inte har tänkt på er nära och kära. Och det sista jag gör är att be om ursäkt för att jag ser för jävlig ut på kortet nedan, jag är snarare tacksam för att det inte blev värre än så.

Jag är den jag är, inte som jag ser ut!