Inas Dekor

"Små ting skapar helhet"

32 steg bakåt

Publicerad 2012-12-28 11:33:56 i Personligt,

Efter det som hände hos tandläkaren så känns det som om jag har tagit 32 steg bakåt, den jag var innan finns liksom inte helt och hållet kvar. Att svullnaden gått ner och jag ser ut som jag brukar, något kilo lättare misstänker jag, är en sak. Det som finns på insidan är det som är det viktiga, oavsett svullnad eller ej.
 
Det som hände när svullnaden kom så plötsligt var att en rädsla kom, en ångest utan dess like. Jag vet att jag har lätt för det men nu var det som om den slog mig synligt på käften och etsade sig fast i mitt jag. Eftersom jag inte vågat ta min dagliga medicin så har den här ångesten ätit upp mitt jag, min vardag, min ork och mina muskler. Det har varit (är) ett helvete som jag jobbat med varje dag. Nu känns det något bättre och hoppas att jag inte ramlar ner den lilla pinne jag väl tagit mig upp igen. Allt det här för att det gick så fort, att kroppen gjorde något som jag inte kunde kontrollera.
 
Rädslan av att det skulle vara något allvarligt, den ena läkaren säger att det var en allergisk reaktion. Jag har aldrig varit allergisk. En annan läkare säger att det inte känns så troligt för då skulle jag svullnat symmetriskt mer och att det istället kunde varit spända muskler eller en lymf- eller spottkörteln som var blockerad. Det är här alla frågor grundar sig, det hade kanske varit lättare om jag vetat vad det berodde på, så att jag kontrollerat kan undvika det igen.
 
Jag vill inte ens skriva ner dem frågor jag ställer mig eller vad jag känner, kanske väcker det ångesten igen.
 
Det jag vill är att ha tillbaka mitt gamla jag!
Jag vill leva utan ångesten, ta vara på varje minut och varje stund med min familj. Det är ju faktiskt det som är livet egentligen men det tycks liksom försvinna, inte bara i mitt liv utan de flestas. Jobbet tar över eller att bräcka varandra i mest framgång, flest saker och rikedom verkar ligga de flesta varmt om hjärtat. Helst ska allt vara märkt med vissa märken. Märken som någon faktiskt bara suttit och designat.
 
Jag har ju faktiskt även lärt mig ett och annat också, om jag ska lyfta fram det positiva. Positiva och positiva men att lära sig se saker och acceptera saker är faktiskt något positivt i sig.
 
När jag svullnade kan jag lova att jag fick blickar, blickar som man nästa kunde läsa:
"Oj, vad hon ser ut"
"Varför ser hon ut sådär?"
"Vad rolig hon ser ut"
Det här kunde till och med läggas till med ett skratt: "Du ser ju för rolig ut"
 
Åh, tack! Jag tog inte åt mig personligen, det var/är inte mitt utseende som gör mig till den jag är. Det lärde jag mig då om något. Jag såg ju inte själv hur jag såg ut om jag inte tittade i spegeln. Jag kände ju att det var svullet men jag var ju jag inuti. Men omvärlden ser det inte så kan jag lova, vilket är tragiskt. Jag köper att man måste ha en del humor, jag var tuvngen att lägga till humor för att ta mig igenom den här veckan, att få skratta berikar mitt liv. Nu har jag själv kanske inte varit allt för glad, utan mest en trött medmänniska, men det har varit en del roliga stunder. Att kunna visa Ängla ena sidan och säga: "Nu är den sura mamman hemma", för att sedan vända på huvudet och säga: "Nu är den glada mamman hemma". Det visar att jag faktiskt kan skoja om situationen. Att ångesten inuti inte syns är det ingen som ser hur jobbigt det är. Men det var som sagt inte ångest över att mitt ansikte förändrades utan att jag faktiskt inte visste om det var allvarligt.
 
Jag lever heller ful, otrendig, skrynklig, fattig, fet och med celluliter och ringar under ögonen bara jag får göra det med min familj. Jag säger inte att jag har negativa tankar angående det jag nyss nämnde men om så skulle vara att det är något med mitt utseende eller om jag inte bor tillräckligt fint och trendigt eller har dammtussar i hörnen en vecka så gör det ingenting. Det är inte därför jag lever. Jag lever för att ta vara på!
 
Saken jag skulle komma till är att det samhälle vi lever i idag är dömande. Våra medmänniskor dömer allt om en, men mest det som faktiskt är oviktigt. När jag satt där svullen i ansiktet och såg ut som Shrek´s fru Fiona så var det bara talande blickar som jag fick, blickar som snabbt fokuserade på något annat när jag försökte möta dem. Det jag saknade för stunden, när jag verkligen va i en situation som så många andra lever med dagligen så var det en sak jag saknade: En fråga!
 
Varför kan inte de människor som sänder dessa blickar eller kalla det stirra om ni vill, ställa en fråga? För det är ju en fråga som jag tror grundar sig i blickarna. Det är kanske "Vad har hänt?" När det gäller som i min situation att det sker på aktuen eller i samband med omgivningen där det händer. Jag kan bara tänka mig vad personer med synliga handikapp får leva med varje dag. Jag har nog varit en av de, de som inte frågar menar jag. Man vill kanske undvika att ta upp det för att inte stöta sig med någon eller för att det inte är ens ensak men det är nog i självaverket en fråga de önskar höra.
 
Jag har faktiskt försökt uppfostra mina barn till att fråga istället för att stirra, men det är inte bara vi föräldrar som genomför barnuppfostran. Samhället lägger till sin beskärda del på både gott och ont.
 
En gång träffade jag och Ängla på en farbror som inte hade några ben och satt i rullstol. Ängla går fram och sätter sig på knä framför mannen och frågar: "Varför har du inga ben?"
Mannen svarar att han hade fått ett sår på benet som inte kunde läka själv. Ängla tittar på sitt skrapsår på knät och frågar senare om hon också måste ta bort sitt ben. Klart att hon frågar, det är ju bara mänskligt. Om han fick ta bort sitt ben för ett sår så varför skulle inte hon behöva göra det? En logisk fråga som behövde en förklaring. Jag gav henne förklaringen och med vetskapen hon fick så forstod hon, hade lärt sig något och accepterat sitt skavsår. Det är väl det jag saknar nu? Den logiska förklaringen för att kunna acceptera och undvika.
Situationen med mannen slutade med att han villigt visade sin nakna benstump, efter att Ängla frågat om hon fick se hur det ser ut. Mannen förklarade att de sytt där det var ett märke och Ängla var nöjd med det. Hon föstod varför mannen behövde sitta i sin rullstol, de blev mer eller mindre vänner. För att Ängla accepterade mannen för den han var och det han gav henne. Mannen berättade för Ängla att det var jätte duktigt av henne att fråga, att det faktiskt fanns rädda barn som inte vågade fråga. Det var ju faktiskt inte så läskigt att fråga, hon fick veta och han fick förklara.
 
Det jag försöker säga i det något invecklade inlägget är att jag är livrädd för det allvarliga jag inte vet kanske finns, det allvarliga som kan ta bort mig från min familj. Det är den värsta tanken! Jag är dock glad i att jag fått insikter av detta, att jag ska lägga ner stressen för det som är mindre viktigt än min familj, att andra kanske bara vill ha en fråga och faktiskt bli omtyckta för personen de är och inte för att de är snygga, har märkeskläder, mycket pengar, bra karriär eller liknande. Jag vill bli omtyckt för den jag är men mest av allt vill jag våga fråga och ta till mig samt ta tillvara på varenda braiga stund!
 
Jag vill bara må bra för att kunna ta tillvara på! En dag i taget!
 
Hur tänkte du när du såg bilden på mig i förra inlägget? Vågar du svara ärligt?
 

Liknande inlägg

Kommentarer

Postat av: sanna

Publicerad 2012-12-30 02:07:46

Min första tanke var: undrar om det gör ont? Nästa var: Vad hände, nerv i kläm?Punkterat blodkärl? Att det skulle vara något allvarligt slog mig aldrig!Det är klart att man tittar,jag tror att de flesta tänker som jag. Det är inte av elakhet man stirrar utan de flesta har nog medlidande.Men det är klart,jag känner ju dig. Jag vet ju att hur snygg eller svullen din utsida än är så har du ett enormt hjärta och en löjligt vacker insida ! :)

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ina

Jag är mamma, utbildad florist, arbetat som dekoratör. Jag är en fd. webadministratör på bröllopslycka.se men arbetar nu som webadministratör, dekoratör, "företagsprofilerare" och marknadsföringsassistent på ett företag inom profil- och presentreklam. Jag brinner för det jag gör och är tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Min familj är mitt allt och ingenting annat prioriteras högre än den. Därav mycket vardagstugg i bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv



Prenumerera och dela