Inas Dekor

"Små ting skapar helhet"

32 steg bakåt

Publicerad 2012-12-28 11:33:56 i Personligt,

Efter det som hände hos tandläkaren så känns det som om jag har tagit 32 steg bakåt, den jag var innan finns liksom inte helt och hållet kvar. Att svullnaden gått ner och jag ser ut som jag brukar, något kilo lättare misstänker jag, är en sak. Det som finns på insidan är det som är det viktiga, oavsett svullnad eller ej.
 
Det som hände när svullnaden kom så plötsligt var att en rädsla kom, en ångest utan dess like. Jag vet att jag har lätt för det men nu var det som om den slog mig synligt på käften och etsade sig fast i mitt jag. Eftersom jag inte vågat ta min dagliga medicin så har den här ångesten ätit upp mitt jag, min vardag, min ork och mina muskler. Det har varit (är) ett helvete som jag jobbat med varje dag. Nu känns det något bättre och hoppas att jag inte ramlar ner den lilla pinne jag väl tagit mig upp igen. Allt det här för att det gick så fort, att kroppen gjorde något som jag inte kunde kontrollera.
 
Rädslan av att det skulle vara något allvarligt, den ena läkaren säger att det var en allergisk reaktion. Jag har aldrig varit allergisk. En annan läkare säger att det inte känns så troligt för då skulle jag svullnat symmetriskt mer och att det istället kunde varit spända muskler eller en lymf- eller spottkörteln som var blockerad. Det är här alla frågor grundar sig, det hade kanske varit lättare om jag vetat vad det berodde på, så att jag kontrollerat kan undvika det igen.
 
Jag vill inte ens skriva ner dem frågor jag ställer mig eller vad jag känner, kanske väcker det ångesten igen.
 
Det jag vill är att ha tillbaka mitt gamla jag!
Jag vill leva utan ångesten, ta vara på varje minut och varje stund med min familj. Det är ju faktiskt det som är livet egentligen men det tycks liksom försvinna, inte bara i mitt liv utan de flestas. Jobbet tar över eller att bräcka varandra i mest framgång, flest saker och rikedom verkar ligga de flesta varmt om hjärtat. Helst ska allt vara märkt med vissa märken. Märken som någon faktiskt bara suttit och designat.
 
Jag har ju faktiskt även lärt mig ett och annat också, om jag ska lyfta fram det positiva. Positiva och positiva men att lära sig se saker och acceptera saker är faktiskt något positivt i sig.
 
När jag svullnade kan jag lova att jag fick blickar, blickar som man nästa kunde läsa:
"Oj, vad hon ser ut"
"Varför ser hon ut sådär?"
"Vad rolig hon ser ut"
Det här kunde till och med läggas till med ett skratt: "Du ser ju för rolig ut"
 
Åh, tack! Jag tog inte åt mig personligen, det var/är inte mitt utseende som gör mig till den jag är. Det lärde jag mig då om något. Jag såg ju inte själv hur jag såg ut om jag inte tittade i spegeln. Jag kände ju att det var svullet men jag var ju jag inuti. Men omvärlden ser det inte så kan jag lova, vilket är tragiskt. Jag köper att man måste ha en del humor, jag var tuvngen att lägga till humor för att ta mig igenom den här veckan, att få skratta berikar mitt liv. Nu har jag själv kanske inte varit allt för glad, utan mest en trött medmänniska, men det har varit en del roliga stunder. Att kunna visa Ängla ena sidan och säga: "Nu är den sura mamman hemma", för att sedan vända på huvudet och säga: "Nu är den glada mamman hemma". Det visar att jag faktiskt kan skoja om situationen. Att ångesten inuti inte syns är det ingen som ser hur jobbigt det är. Men det var som sagt inte ångest över att mitt ansikte förändrades utan att jag faktiskt inte visste om det var allvarligt.
 
Jag lever heller ful, otrendig, skrynklig, fattig, fet och med celluliter och ringar under ögonen bara jag får göra det med min familj. Jag säger inte att jag har negativa tankar angående det jag nyss nämnde men om så skulle vara att det är något med mitt utseende eller om jag inte bor tillräckligt fint och trendigt eller har dammtussar i hörnen en vecka så gör det ingenting. Det är inte därför jag lever. Jag lever för att ta vara på!
 
Saken jag skulle komma till är att det samhälle vi lever i idag är dömande. Våra medmänniskor dömer allt om en, men mest det som faktiskt är oviktigt. När jag satt där svullen i ansiktet och såg ut som Shrek´s fru Fiona så var det bara talande blickar som jag fick, blickar som snabbt fokuserade på något annat när jag försökte möta dem. Det jag saknade för stunden, när jag verkligen va i en situation som så många andra lever med dagligen så var det en sak jag saknade: En fråga!
 
Varför kan inte de människor som sänder dessa blickar eller kalla det stirra om ni vill, ställa en fråga? För det är ju en fråga som jag tror grundar sig i blickarna. Det är kanske "Vad har hänt?" När det gäller som i min situation att det sker på aktuen eller i samband med omgivningen där det händer. Jag kan bara tänka mig vad personer med synliga handikapp får leva med varje dag. Jag har nog varit en av de, de som inte frågar menar jag. Man vill kanske undvika att ta upp det för att inte stöta sig med någon eller för att det inte är ens ensak men det är nog i självaverket en fråga de önskar höra.
 
Jag har faktiskt försökt uppfostra mina barn till att fråga istället för att stirra, men det är inte bara vi föräldrar som genomför barnuppfostran. Samhället lägger till sin beskärda del på både gott och ont.
 
En gång träffade jag och Ängla på en farbror som inte hade några ben och satt i rullstol. Ängla går fram och sätter sig på knä framför mannen och frågar: "Varför har du inga ben?"
Mannen svarar att han hade fått ett sår på benet som inte kunde läka själv. Ängla tittar på sitt skrapsår på knät och frågar senare om hon också måste ta bort sitt ben. Klart att hon frågar, det är ju bara mänskligt. Om han fick ta bort sitt ben för ett sår så varför skulle inte hon behöva göra det? En logisk fråga som behövde en förklaring. Jag gav henne förklaringen och med vetskapen hon fick så forstod hon, hade lärt sig något och accepterat sitt skavsår. Det är väl det jag saknar nu? Den logiska förklaringen för att kunna acceptera och undvika.
Situationen med mannen slutade med att han villigt visade sin nakna benstump, efter att Ängla frågat om hon fick se hur det ser ut. Mannen förklarade att de sytt där det var ett märke och Ängla var nöjd med det. Hon föstod varför mannen behövde sitta i sin rullstol, de blev mer eller mindre vänner. För att Ängla accepterade mannen för den han var och det han gav henne. Mannen berättade för Ängla att det var jätte duktigt av henne att fråga, att det faktiskt fanns rädda barn som inte vågade fråga. Det var ju faktiskt inte så läskigt att fråga, hon fick veta och han fick förklara.
 
Det jag försöker säga i det något invecklade inlägget är att jag är livrädd för det allvarliga jag inte vet kanske finns, det allvarliga som kan ta bort mig från min familj. Det är den värsta tanken! Jag är dock glad i att jag fått insikter av detta, att jag ska lägga ner stressen för det som är mindre viktigt än min familj, att andra kanske bara vill ha en fråga och faktiskt bli omtyckta för personen de är och inte för att de är snygga, har märkeskläder, mycket pengar, bra karriär eller liknande. Jag vill bli omtyckt för den jag är men mest av allt vill jag våga fråga och ta till mig samt ta tillvara på varenda braiga stund!
 
Jag vill bara må bra för att kunna ta tillvara på! En dag i taget!
 
Hur tänkte du när du såg bilden på mig i förra inlägget? Vågar du svara ärligt?
 

Sista "Ska bara"

Publicerad 2012-12-26 16:42:31 i Personligt,

På fredagen hade jag självklart lovat den glädjerika Ängla att köra henne till fritids, det var ju sista dagen innan vår gemensamma ledighet. Ledighet där vi bara skulle rå om varandra som en familj och uppskatta vår tid och det som vi gemensamt tagit oss igenom för att nå hit. Alla har vi gett av oss själva till varandra för att nå mål och kunna uppleva saker.
 
Jag kör ner Ängla till fritids och tycker att det är lite småläskigt att köra utan "handy". Saknar honom där bredvid. Bilen blir så stor när han inte är med ;) Vi har ju gjort det tillsammans och nu ska jag göra det helt själv?!
 
Jag parkerar bilen när jag väl är hemma igen, tycker det är lite överdrivet att åka till tandläkaren som jag nästan skulle kunna se från fönstret. Tur att jag ställde bilen hemma.
 
Hos tandläkaren gör jag som vanligt 1 gång per halvår. Tar bort lite tandsten och putsar upp dem med högtryckstvätt ;)
Det var en sorts julstädning. Tills hela kinden svullnar upp och tandhygenisten får smärre panik och börjar massera min kind från både utsida och insida. Jag försökte andas lugnt och inte få panik men det var väl mer eller mindre kört när jag kände att jag hade en tennisboll i kinden, för att inte tala om att paniken tilltog när pingisbollen small till i ögat. Det spred sig, kanske av massagen??
Akut in till vårdcentralen för att få i mig allerig dämpande mediciner. Jag har aldrig varit allergisk mot något i hela mitt liv.
"Handy" kom, ambulansen kom. "handy" åkte och hämtade Ängla, ambulansen åkte med mig till lasarettet. Där möttes vi igen.
Halva mitt ansikte var deformerat, ingenting satt där det skulle. Nu tog rädslan över, den kom nog med alla frågor.
Är det huvudet? Är det storke? Vad är jag allergisk mot? Kan hon ha träffat en nerv? Kommer det att sprida sig ännu mer? Hur märker jag det isåfall?
För varje fråga blev jag bara räddare och fick ingen logisk förklaring av läkaren heller.
Lite mer allergidämpande och någon ytterligare timmes observation så blev man utskriven.
 
Klarade mig ett dygn ungefär och den 23/12 var vi tillbaka på akuten, tidigt på morgonen. Ängla inte allt för glad men förstående.
Lite längre kur med allergidämpande och inte rikare på fler logiska förklaringar så fick jag åka hem igen.
 
Nu har vi tagit oss igenom julafton, lilla jul och Oliwers jul. Svullnaden har lagt sig men har fortfarande ömma muskler i käken och lite svullnad vid ögat.
 
Med detta så föddes många tankar och funderingar. Både på gott och ont, det går jag in på närmare i nästa inlägg tror jag. Det är  faktiskt tankar man behöver ta till sig.
 
Har jag inte hört av mig så betyder det inte att jag inte har tänkt på er nära och kära. Och det sista jag gör är att be om ursäkt för att jag ser för jävlig ut på kortet nedan, jag är snarare tacksam för att det inte blev värre än så.
Jag är den jag är, inte som jag ser ut!
 
 
GOD JUL och ta hand om varandra!

Kan det bli bättre?

Publicerad 2012-12-26 16:42:09 i Personligt,

Kommer ni ihåg min väg till körkort? Ska leta fram det inlägget och slänga in en länk tror jag ;)
 
Torsdagen den 20/12-2012 gjorde jag det! Jag tog det, äntligen har jag körkort!
 
Det var ett stor mål i mitt liv som jag aldrig trodde att jag skulle nå, något som hela tiden har legat och varit distraherande. Tänker jag efter så har nog inte haft något annat mål innan detta. Förutom barnen men när det gäller bara mig själv. Jo, jobbet och företaget har väl varit mål i mitt liv men inte som jag kämpat så för.
 
Nu har jag haft mitt företag och avvecklat det i väntan på mer tid i mitt liv, men jag har gjort det och jag vet att jag grejar det.
Jobbet kom oväntat och kunskaperna till det har jag inte riktigt reflekterat över ha varit jobbig, sen har jag ju fått en massa lärdom under dessa år jag jobbat där och utvecklas hela tiden.
Men med jobbet så har jag ju varit tvungen att gå till jobbet varje morgon, med eller utan stress. Med mer eller mindre smärta i musklerna. Kånkandes på mina sjukt tunga väskor (eftersom jag är en i-fall-att-människa). För varje steg under den tiden jag har övningskört har envisheten etsats sig fast för varje steg, irritationen har blivit en drivkraft för varje smattarande regndroppe som piskat mig i motvind. Nu skulle jag f-n ha det där kortet!
 
Nu har jag det!!
 
 

Liknande inlägg

Om

Min profilbild

Ina

Jag är mamma, utbildad florist, arbetat som dekoratör. Jag är en fd. webadministratör på bröllopslycka.se men arbetar nu som webadministratör, dekoratör, "företagsprofilerare" och marknadsföringsassistent på ett företag inom profil- och presentreklam. Jag brinner för det jag gör och är tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Min familj är mitt allt och ingenting annat prioriteras högre än den. Därav mycket vardagstugg i bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv



Prenumerera och dela