Ingen är den andre lik
I förra inlägget fick jag frågan om hur Oliwer mår, eftersom han firade midsommar med pappa (åkte dagen efter branden för exakt en vecka sedan) så har jag inte hunnit reflektera riktigt över hur han reagerat och därför inte skrivit om det. Förrän dom här dagarna.
Ängla har alltid varit den trygga av dom, den kaxiga som står för vad hon gör och inte backar för något. Oliwer är däremot den som har mer medkänsla, oroar sig för saker och avskyr minsta lilla förändring eller oförberedda händelse i sitt liv. Det har mycket med hans diagnos ADD att göra.
Jag trodde att Oliwer var den som skulle ta denna turbulenta händelse värst men det visade sig hittills vara tvärtom. Oliwer är fortfarande hemma själv när jag lämnar "liten" på dagis, han somnar trots lite irritation över maskinen som ventilerar ut all lukt i den brända lägenheten ovanför hans rum. Han är den som förstår mer.
Ängla däremot har reagerat ovanligt starkt. Hon har slutat äta vanlig mat av rädsla att sätta i halsen och dö, hon vill inte gå på toaletten själv eftersom hon är rädd att det ska brinna där inne (den mesta röken och lukten kom in där), hon har svårare för att somna och vaknar mycket på nätterna. Hon pratar ständigt om branden och tar in det i många av sina lekar, för att berabeta det på sitt eget lilla sätt. =0(
Så hur bemöter jag det just idag?
Jag belönar båda barnen med stjärnor i deras så kallade "Stjärn-mask". En mask gjord av ringar, man målar ringarna för varje bra sak man gör och när man når maskens huvud är det dags för en större belöning. I Änglas fall så önskar hon sig nya sandaler. Förutom det så pratar vi mycket om det när dom tar upp ämnet just för att dom inte ska behöva ha några frågetecken, det gäller bara att göra det anpassat för åldern. Oliwer behöver inte presenteras och bli kompis med brandvarnaren medan Ängla faktiskt kan stå och vinka till den, återberätta att hennes "kompis" faktiskt är snäll som skyddar henne osv. Man försöker svara så gott man kan på barnens frågor.
Däremot har jag upplevt att många vill tysta ner händelsen, både på dagis och i övrig omgivning och främst framför barnen. Varför?? Jag som mamma till mina barn tycker inte att det är rätt, det har skett en sak och då måste dom få vetskap och svar, sen får man ju som vuxen faktiskt sålla i vad som är anpassat för barnets personlighet och ålder. Vara lite pedagogisk helt enkelt.
Förståelse är också enormt viktigt just nu, trots att situationen dag som natt är påfrestande och enormt energikrävande. Dom har rätt att vara rädda, nyfikna, oroliga och frågvisa för att inte tala om arga, ledsna, fundersamma osv. Det finns massor av känslor och ingen ska få gömmas undan.
Mer kramar, tid och samtal ger en hel del trygghet. Hålla kvar vid rutiner trots nya fallgropar!
Saken är den att det inte verkar som om branden var en olyckshändelse (vilket inte barnen vet om i vuxen mening). "Man ska inte leka med spisen" är det som kan vara både olyckshändelse och självförvållat. Hos barnen är det olyckshändelse och hos oss vuxna mer informerat än så.
Ängla har alltid varit den trygga av dom, den kaxiga som står för vad hon gör och inte backar för något. Oliwer är däremot den som har mer medkänsla, oroar sig för saker och avskyr minsta lilla förändring eller oförberedda händelse i sitt liv. Det har mycket med hans diagnos ADD att göra.
Jag trodde att Oliwer var den som skulle ta denna turbulenta händelse värst men det visade sig hittills vara tvärtom. Oliwer är fortfarande hemma själv när jag lämnar "liten" på dagis, han somnar trots lite irritation över maskinen som ventilerar ut all lukt i den brända lägenheten ovanför hans rum. Han är den som förstår mer.
Ängla däremot har reagerat ovanligt starkt. Hon har slutat äta vanlig mat av rädsla att sätta i halsen och dö, hon vill inte gå på toaletten själv eftersom hon är rädd att det ska brinna där inne (den mesta röken och lukten kom in där), hon har svårare för att somna och vaknar mycket på nätterna. Hon pratar ständigt om branden och tar in det i många av sina lekar, för att berabeta det på sitt eget lilla sätt. =0(
Så hur bemöter jag det just idag?
Jag belönar båda barnen med stjärnor i deras så kallade "Stjärn-mask". En mask gjord av ringar, man målar ringarna för varje bra sak man gör och när man når maskens huvud är det dags för en större belöning. I Änglas fall så önskar hon sig nya sandaler. Förutom det så pratar vi mycket om det när dom tar upp ämnet just för att dom inte ska behöva ha några frågetecken, det gäller bara att göra det anpassat för åldern. Oliwer behöver inte presenteras och bli kompis med brandvarnaren medan Ängla faktiskt kan stå och vinka till den, återberätta att hennes "kompis" faktiskt är snäll som skyddar henne osv. Man försöker svara så gott man kan på barnens frågor.
Däremot har jag upplevt att många vill tysta ner händelsen, både på dagis och i övrig omgivning och främst framför barnen. Varför?? Jag som mamma till mina barn tycker inte att det är rätt, det har skett en sak och då måste dom få vetskap och svar, sen får man ju som vuxen faktiskt sålla i vad som är anpassat för barnets personlighet och ålder. Vara lite pedagogisk helt enkelt.
Förståelse är också enormt viktigt just nu, trots att situationen dag som natt är påfrestande och enormt energikrävande. Dom har rätt att vara rädda, nyfikna, oroliga och frågvisa för att inte tala om arga, ledsna, fundersamma osv. Det finns massor av känslor och ingen ska få gömmas undan.
Mer kramar, tid och samtal ger en hel del trygghet. Hålla kvar vid rutiner trots nya fallgropar!
Saken är den att det inte verkar som om branden var en olyckshändelse (vilket inte barnen vet om i vuxen mening). "Man ska inte leka med spisen" är det som kan vara både olyckshändelse och självförvållat. Hos barnen är det olyckshändelse och hos oss vuxna mer informerat än så.
