Inas Dekor

Känner att jag måste få ner det, måste få ut det som ligger efter en veckas kaos av oro.

 

Börjar från förra veckan:

 

Ängla har hämtats från dagis som vilken dag som helst. Hon sitter i mitt knä när jag rensar bland papper och intresserar sig som vanligt av nyfikenhet. Helt plötsligt och obefogat kräks hon. Trodde först att det var av "belöningsgodisen" hon får när hon visat att hon faktiskt är en större tjej än mamma vill tro och har visat att hon är torr på dagarna och går på toaletten när hon känner att hon måste. Stolt mamma till en snart 2-årig liten tjej som går på toaletten så känns det bra med belöningar, men hon hade inte rört sin godis.

Jag hade lagt märke till att hon haft sämre aptit än hon vanligtvis brukar ha, hon som alltid annars är gladast när det gäller mat.

Maginfluensa var min första tanke.

 

Ängla fick vara hemma eftersom hon hade 38.6 i feber och min teori om maginfluensa stärktes med det trots att hon varit hård i magen en längre tid och vi ihärdigt försökte förändra allt som tänkas kunde för att se reultat. Det fanns inget mer att ändra på någon front. Hon äter grönsaker till måltiderna, messmör på smörgåsarna och att ändra allt till laktosfritt hjälpte inte utöver det. Men nu koncentrerade vi oss även på att reglera maginfluensan genom att se till att hon drack mer än hon vanligtvis gör, hon dricker minst en liter dryck per dag i vanliga fall, nu fick hon dricka ännu tätare.

 

Diarré i mängder och det kändes som dem fyra matskedarna proviva hon fått i sig gjort susen för magen men nu var febern borta. Mängden vätska bestod eftersom man mister mycket vid diarré och förståelsen över att hennes matlust minskat gjorde oss ganska lugna då hon ändå fick i sig just vätska.

 

Ängla har varit ute med pappa och lekt i sandlådan, åkt kana (vilket hon älskar) och haft en lång stund tillsammans för att låta mamma ge Oliwer "egen tid" som han ihärdigt börjar ropa om och som jag kände mig ledsen för att inte kunnat gett i en tid då Ängla var sjuk.

Ängla var lite kinkig på förmiddagen men i övrigt som vanligt med energi och glädje. Oliwer och Ängla äter lunch varav första lilla biten köttbulle förs till munnen och hon kräks på köksbordet.

Jag ringer till sjukvårdsrådgivningen och får recept på vätske ersättning och morotsjuice som jag lirkande och lekande får i henne i små mängder med hjälp av att läsa böcker m.m.

Men hon får upp det, nu får hon upp allt oavsett konsistens och jag ser till att vi åker in till barnakuten i Uppsala för att kontrollera efter att vi lämnat Oliwer hos sin pappa.

Väl på akuten kläms det lite på magen och timmarna tickar iväg, andra prioriteras självklart före, det är ju ingen fara med Ängla. Hon får klyx och hon bajsar ännu en gång enorma mängder diarré, så att det bildar skum i toaletten precis som dagen innan. Lilla skruttan somnar under tiden med armarna om min hals och huvudet tungt vilandes på mina axlar.

Läkaren skickar hem oss.

Jag bär min lilla tjej ut till bilen och hon sover gott i bilbarnstolen tills vi ca 40 minuter senare börjar närma oss hem, då hon vaknar och kräks upp vätske ersättningen i bilen...och somnar om när jag sedan lägger henne på hennes älskade rosa lilla kudde som hon aldrig lämnar efter sig.

Jag sov på en madrass bredvid hennes säng, vakandes över henne hela natten. Hon kräktes igen!

Enträget och fast besluten på att hennes lilla kropp skulle vänja sig vid vätska innan det var försent så fyllde jag hennes lilla flaska med några teskedar vätske ersättning och saft med jämna mellanrum för att vara säker på att hon inte fick i sig för mycket men ändå rutinmässigt lagom små mängder för hennes lilla mage.

Den vakande natten når sin morgon...

 

Lelle är borta, han hjälper sina föräldrar att flytta sedan länge bestämt. Jag och barnen tar förmiddagen med lugn och Ängla äter inte  frukost utan får fortfarande dricka, hon har haft torr blöja väldigt länge, längre än vad som brukar vara vanligt för att vara henne men inte överdrivet för ett litet sjukt barn.

Moster (min syster) och kusinen kommer för att spendera dag och kväll tillsammans med oss, det var roligt och Ängla stormtrivdes. För att fortfarande få i Ängla vätska med jämna mellanrum så lät jag barnen har kapplöpning runt lägenheten med vätske kontroller för varje varv. Ängla gjorde sina försök till att smita medan Thea och Oliwer såg det som roligt och skötte sina vätskekontroller på egen hand, Det gav mig tid att fånga Ängla och se till att rätt mängd kom i.

Hon var super trött när vi tog klyxet enligt läkarens råd och jag lade henne efter en lång stunds väntan utan resultat. Det ska verka inom 5-20 minuter, 40 minuter efter vi gett henne det så ringer jag sjukvårdsrådgivningen för att vara på den säkra sidan. (någonstans i magen har jag känt sedan det hårda bajset att det inte stod riktigt rätt till och hade gjort allt i min makt för att rätta till det som kunde tänkas vara fel) Mitt i samtalet så vaknar Ängla och kräks och min magkänsla har fått nog, mina försök har inte gett resultat hur jag än försökt och nu säger allt i mig att vi ska åka in. Lelle har några timmar kvar på sin resa hem och som tur är så har min svåger kommit för att hämta sin fru och dotter. Jag ber honom om att köra oss till barnakuten och han tvekar inte en sekund.

Ängla har nu börjat få kräkningar i attacker och eftersom hon inte har fått behålla mat eller dryck så krampar hon när hon får attackerna. Det kommer segt slem ur henne.

Nu sitter hon i bilen med "bäver" och kudden som självklart är med, storebror Oliwer valde att följa med och självklart kände jag att han är lugnare med än hemma ovetandes med moster och kusinen. Men vi kommer inte långt innan nästa kräkattack.

- Stanna bilen! Hon kvävs! JAg ser hur min lilla dotter krampar och kämpar för att både få upp det som kroppen vill få ut och samtidigt få luft. Säkerhetsbältet som håller henne på plats i bilbarnstolen spänns och lägger sig över halsen på henne när hon lutar sig fram. JAg får inte upp bälteshelvetet, jag får panik. Jag får inte loss min dotter!!! Men så klickar det till och jag får henne framåt när bältet medgörligt släpps. Hon får upp det lilla slem som krampat hennes lilla mage och hon får återigen luft.

- Ring efter en ambulans, jag klarar inte det här hela vägen, inte på egen hand.

Med rädslan för att jag inte skulle kunna hjälpa henne om det skulle visa sig bli ännu värre än den sista gången så kunde jag inte ta den risken. Jag behövde någon som kunde hjälpa mig här ifrån och framåt för nu var alla mina förmågor slut, nu var jag hjälplös. En hemsk känsla, att inte vara förmögen att hjälpa sitt eget barn.

 

Ambulansen mötte upp oss efter bara några minuter och när de öppnar dörren till Ängla kommer ännu en attack. Nu var vi två eller fler men det fanns de med kunskapen utöver den jag hade.

Ängla lyfts över till ambulansen med en rädsla att mamma inte ska följa med. Oliwer som mitt i tumultet uttrycker att hans syster är för liten för att dö är stor och vuxen till sitt sätt att hjälpa men utrycker sin oro och rädsla i hur tufft det är att vara så nära en ambulans i en sådan situation och av nyfikenhet så kikar han in till Ängla i ambulansen. Han kramar mig om och om igen och säger att allt blir bra mamma. Kan en mamma vara stoltare mitt i all oro? Lilla hjärtat vad jobbigt det måste varit. Men med ett stort och förstående hjärta som hans så tar vi oss igenom det.

Svåger och Oliwer lämnar ambulansen och Lelle har äntligen hunnit fram. Han hör hur Ängla längtandes ropar efter honom och min andra vinge är på plats redo att hålla mig uppe genom det som komma skall.

Han åker nära efter oss.

Under resan till akademiska sjukhuset i Uppsala börjar Änglas kräkattacker resultera i blod och hon kämpar med allt längre attacker och segare slem.

Jag biter ihop och tiden känns som en evighet. Varje attack varade i sekunder som kändes som långa minuter. Hon blev blåaktig i ansiktet precis innan det släppte.

Mitt hjärta gjorde sååå  ont och jag bet ihop för att inte brista i gråt med alla relaterade känslor. Jag hade inte tid med det, jag kunde inte i det läget. Jag fanns där för Ängla, precis som jag funnits där hela tiden.

Ändå började det dåliga samvetet ropa långt inne: Varför lyssnade jag inte på mamma instinkten tidigare? Varför lät jag det gå så långt? jag är en dålig mamma som inte sett något.

Trots att jag vet att jag gjort allt i min makt för att finnas, rätta till, regelmässigt riktig göra allt man ska. jag visste att jag inte felat på en enda punkt! 

Jag är en grym mamma och det jag lärde mig där och då är att aldrig mer tvivla på min inre röst!

 

Nu var vi äntligen framme!

In i ett akutrum där det var två läkare och minst 2 sköterskor hela tiden. Kirurgerna stod klara att akut operera efter att läkarna konstaterat att det inte fanns några tarmljud i Änglas mage.

Och här brast det för mig.

Ängla var lealös och uppfattade inte ens att systrarna stack henne i fingrar och händer, allt mindre att dem hela tiden klämde henne på magen. Hon var blek i ansiktet, huden var torr och tungan var bara skinn utan vätska och andedräkten luktade aceton. Min lilla Ängel var så uttorkad att hon inte orkade mer =(

Dem satte in speciellt dropp och förberedde henne med sond i näsan, kanyler och stick i fingrarna. Tog bort emblaplåster som satts dit i ambulansen och gjorde henne redo för operation om så skulle vara och i det här läget så lutade det mot det.

Hon låg hos pappa och var medvetslös med en blå liten pussmun.

Jag grät, jag grät men tillät mig inte att bryta ihop. Jag lade min näsa mot hennes huvud som låg stadigt på pappas arm och snuffade henne precis som jag gjort första gången hon hade huvudet på min arm. Jag gav ifrån mig det ljud som gör henne lugnast...ett hmmm med jämna intervaller.

Tårarna forsade och jag var tvungen att hämta andan.

Att gå in på alla dem tankar som for förbi skulle ta ännu längre tid än hit...men det var såå tufft.

 

Jag valde att gå ut för att ringa de oroliga när jag visste att Ängla skulle ner på röntgen innan möjlig operation. jag skulle hinna ut om jag gick just då och vara tillbaka inom någon minut.

Jag sprang och släppte alla tårar och oro i en extremt snabb version till farmor och farfar, syster med familj.

 

När jag kommer in igen så har en läkare med brinnande intresse klämt på Änglas mage för att få resultat, vilket det gav trots att det tog tid. Tid som han tog sig i en situation som kanske krävde annat och där tid inte fanns. Han satsade allt och vann stort.

- Jag vet inte hur jag gjorde eller var jag tryckte men nu bubblar det där inne. Det lös av lättnad i hans ögon och han fick mig och Lelle att ge ifrån oss en lättnadens suck. Det fick Ängla att ge ifrån sig en stor bajsomgång i pappas knä oxå =)

En stund av lättnad och det akuta började smått återgå sakta, sakta......

 

Nu orkar jag inte skriva ner mer för idag, har en del sömn att ta igen och dessutom är det fortfarande i det färska så känslorna svallar.

Ska kontrollera min sovande lilla Ängla som ätit sina efterlängtade köttbullar idag =)

Fortsätter imorgon....GO NATT!

---

Åh, det var länge sedan jag läste det, trots att jag tänker på det var och varannan dag fortfarande så är det hårt att se dom svarta bokstäverna på den vita bakggrunde. Tänk att det var så nära!!

Jag minns hur Änglas blåa läppar sakta fick färg. Jag minns alla undersökningar och prover hon fick genomgå medan vi låg isolerade i "Lilla My" rummet intill akuten. Jag minns hur vi blåste såpbubblor, att vi som vuxna klagade på att man som anhörig inte längre får mat på sjukhuset och jag minns hur Ängla ringde efter sköterskorna var och varannan minut för att hon äntligen skulle få dricka saft igen.

Jag minns så mycket och det känns fortfarande så starkt.

Jag tittar ofta på Ängla och tackar för att allt slutade väl men man undrar ju verkligen hur nära det är och vem eller vad som bestämmer om det ska sluta lyckligt!